Fredag 19.- lørdag 20.juli 2019
Sommar är fest och musik samt öl och kultur och metall fur alle! Festival ska det vara i var stad!
Gefle har ett havsnära läge 16 mil norr om Stockholm samt kulturhistoria i form av Gasklockor. Lägg till metall i 2 dagar samt en mängd intressanta band. På ”pappret” är årets utgåva något svagare än förr om åren. Men pre-party redan med tjuvstart på torsdagen bland annat med ett hungrigt och spelsuget W.A.S.P ger en bra bild om att verkligheten slår teorierna. I övrigt är det bara med ett schysst järnrör som Socker-Conny slår världen med häpnad, även Onkel Kånkel förr i tiden.
Norway Rock Magazine tar sitt crew och landar i Gefle på torsdagen. Metall är väl något som är ”underground” även om det gäller full kommers om man ska leva på sin hobby. Musiker får kämpa sig igenom för att synas och nå ut i dagens mediabrus. Jag har tidigare varit med önskat en rad norska, svenska och finska band och ser att både Satyricon och Dimmu Borgir medverkar, flott! Dessutom amerikanska dödsbandet Dying Fetus och en spännande ny favorit från brasilien, Nevrosa. En riktig girl power trio ska det visa sig. Men först ut är W.A.S.P på torsdagens pre-party 18 juli. Nu kör vi!
W.A.S.P. (5/6) kör en riktigt fet setlista för att vara festival och torsdagens kung är solklart Blackie Lawless! Spelningen delas upp i två delar och efter pausen mitt i kommer Blackie tillbaka och visst är ”Wild Child” och avslutningen ”I Wanna Be Somebody” fenomentalt utförda – det mynnar ut till en tidsresa till ungdomen på 80-talet. Svenskar och W.A.S.P har alltid ett speciellt förhållande tack vare Anders Tegners (som då var ung chefredaktör i tidningen Okej) ”kamp” i SVT mot Siewert Öholm och föräldrarföreningen i form av ”Hem och skola” som påstod att W.A.S.P var satanister och moralpaniken var ett faktum. Det var tider det och jag är säker att ingen tog skada av musiken då heller. Blackie bär en t-shirt som visar på bandet +35 år från 1982 och framåt. Tack för en mycket bra bokning!
Fredagen drar igång med brasilianska bandet Nervosa som ger ett skönt uttryck och en riktig ”aha-upplevelse”. Tyvärr hann jag inte med att fota utan bevittnade deras talang i sista numret som gav mersmak. Scarlet bjuder på metalbabez som bygger mer på show och kvinnlighet jämfört med musikalisk komplexitet som tjejerna i Nervosa. Underhållande likt en teatershow. Musik är ibland mer än de enskilda delarna. Som Yngwie J Malmsteen säger ”less is not more, more is more”!
Lilla scenen drar en powertrio igång vid namn ”Caedem”sin första riktiga spelning ute bland folk. Detta är nog Billnäs Motörhead och det är en grymt bra spelning de utför. Grymt tighta och kör även en blackmetalcover och kommer undan med det med glimten i ögat. Väl värt att kollas upp! Sedan är det dags för Flotsam And Jetsam ger uttryck för sin amerikanska snabba thrash metal och gubbarna rockar på riktigt skönt.
Amerikanska Dying Fetus (6/6) har tappat manskap sist jag intervjuade bandet var under turnén ”Stop For Nothing” i Christiania i Köpenhamn, det var good shit! Och konstaterar nu att det är faktiskt bara John Gallagher kvar från originaltappningen. Synd även att Vince Matthews inte är kvar på sång längre. Men man kan inte få allt här i världen. Höjdpunkten kommer relativt tidigt i form av ”One Shot One Kill”. Det är snabbt, tekniskt, brutalt och fantastisk väl utfört om man gillar brutaltekniskt oldschool med triggade trummor och en basist och en gitarrist som delar på sången. Förra året dominerade kollegorna i ”Cannibal Corpse” Gefle Metal och tack Dying Fetus för ett mäktigt sommarminne.
Wolfheart är relativt underhållande samt även Kataklysm rockar på rätt så bra. Equilibrium är en ny bekantskap som är en kul festivalbokning. Men nu kommer det många väntat på ”Phil Anselmo”. Han har med sig en rockorkester som kallar sig ”The Illegals”. Kanske ett finger i ögat riktat på Herr Trump, vem vet. Blickar jag i backspegeln idag så är det skönt att ha med i bagaet att jag hann se Pantera med rätt sättning två gånger under 90-talet när Phil lirade tillsammans med Dimebag och Vinnie Paul. Var det fest på gång var det bara plocka fram ”Vulgar Display Of Power” eller ”Far Beyond Driven”.
Droger och alkohol sätter sina spår och ärr. Panteras gamla frontman Phil Anselmo (5/6) är i hyfsad form efter alla år. Kvällens show är eftertraktad och många sätter nog detta som en av höjdpunkterna på Gefle Metal.
Kul är att Satyr gästar på ”I´m Broken. Annars är ”Walk” och ”This Love” och ”Becoming” kvällens höjdare. Detta var nog en chans för dagens ungdom att få en smak på hur Pantera uppfattades på 90-talet. Något som är lite kul var att när Satyricon var förband i Stockholm så diggade Phil Anselmo hela deras spelning från scenkanten. Nu efter över 25 år så är Phil Anselmo inte ”headliner” utan denna gång har Satyricon släppt förbandsstatusen så idag 2019 är det lite ombytta roller. Deras vänskap, Phil och Satyr sträcker sig över 25 år skulle jag tro. Pantera och Sepultura och Rage Against The Machine har alltid haft en förmåga att skapa energi – även Phil som solo med kompband fungerar faktiskt mycket bättre än förväntat. Tack för bokningen – detta måste varit ett ”osäkert kort” att våga plocka in Phil Anselmo. Men alla kommer undan med hedern i behåll!
Pundaren Al Jorgensen i Ministry (4/6) imponerar verkligen stort med sina låtar och den enda artist som vill bjuda publiken på mervärde i form av en stor visuell tv-bild. Kanske inte riktigt Pink Floyd – men ändå. Han kör direkt en skarpt riktad kritik mot Herr Trump som vill göra ”America Great Again”. Jag kan sätta en slant på att Al inte har Trump som favorit. Hans musik är väl något i stil med att misstro kapitalet och makten samt masskonsumtion. Värt att veta är att det går att köpa t-shirts med ”Al For President”. Humor, på riktigt! Det gäller att marknadsföra sig. Syns man finns man. Hörs man kan man nå massorna. Med låtar som ”Just One Fix”, Game Over och Wargasm så vet alla nu att gränsen mellan genialitet och galenskap är synnerligen hårfin. Al kan i alla fall konsten att underhålla stundtals. Någon monotont möjligen, men hallå det är ju ”indutri” det handlar om. Lite urflippat och weird. Men Al kommer undan med det även ikväll. Detta är en spelning som har sina toppar och dalar. Säga vad man vill om Ministry, en fossil eller dinosaurie, men fan det rockar på som ett ånglok som käkar kol till sprängningsgränsen. Hållbart? Industrialismens fader. Är det Al som är industrimetallens fader tro? Eller finns det något tyskt kollektiv eller engelsmännen kanske har något från urminnes tider. Never trust a junikie? Det är väl lika överallt, även om vindarna blåser kyligt I USA. Så här säger de väl i USA ”Go Big – or go fuckin- home!” Show, parad och kapital, makt. Medier är väl makt – är musik makt. Opium åt folket. Slänga folk till lejonen, allt var inte bättre förr. Musik och metal i Gefle är väl då snäppet bättre än Colloseum förr i romarriket. Redan de gamla grekerna. EU. Ja kanske, men norden med sitt kompakta vintermörker har ju skänkt många bra metallband. Nja, tacka vet jag asatro, viking metal, thrash, old school döds, och black metall. Hmmmm…. Utvecklingen kan inte stoppas. Musik för massorna? Eller för en smalare publik. Mainstream vs underground. Dagens metallscen är så pass breda att allt inte låter plåtslageriverkstad. Tur det! Variation berikar. En metallisk mångfald. Sympatiskt i en stad som sammansmälter i Gefle Metal.
Vilken öppning, Satyricon (6/6)! Dessutom lätt regn men ingen bryr sig efter ”Black Crow on a Tombstone” och med låtar som ”Now Diabolical” äger Satyr och Frost scenen. Det är med precision och effektivitet Satyricon driver sitt iskalla musikaliska landskap och det känns som norska fjordar ända in över Östersjön. Satyr och Frost samt sina sessionmusiker äger festivalen med rutin, vana och precision. Värlsdklass. Bästa bokningen på festivalen! Utöver Entombed AD med LG Petrov i spetsen är det få band utöver den norska dominansen i årets utgåva av Gefle Metal som utmärker sig rent musikaliskt. Ett mindre band som körde på som får tummen upp av de mindre etablerade banden är Carmilla, från Gävle och Rimbo.
Dimmu Borgir (5/6) gör ett ”asa-bra” avslut på festivalen i Geflenatten.Tänk att Norge ska behöva styra upp en svensk festival och de göra det så bra som allt hoppats på. Stabilt! Hårt! Svinbra!
Även svenska Avatar laddar på riktigt är lika energifyllda som ett hungrigt Sepultura på 80-talets gladaste dagar.
Summering: även om bokningarna inte imponerade på lördagen så får festivalen väl godkänt. Norska närvaron räddar såklart hela festivalen anno 2019. Men var är finnarna, ingen obskyr finsk underground vart jag än letar och vänder och vrider mig om, de har ju Tuska men ändå? Ingen tysk surrealism? Holländskt RLD? Jag saknar en udd som till exempel Impaled Nazarine som jag upplevde live för massa år sedan, vilken dynamik! Eller engelsk doom? Och dansk dynamit finns väl möjligen att fyra av i Roskilde varje år. Så frågan är vilket land eller vilken band som blir framtidens bästa bokning på Gefle Metal 2020. Är det nordmän? Kanske Mayhem eller rent av amerikaner? Brasilianskor har vi som tur är fått uppleva. Vi får se hur 2020 ser ut! Något som är lite kul är att det finns tjejer som lirar hårdrock, äntligen börjar det komma lite bra tjejrockband. Mångfald i gubbmetallträsket är inte så dumt oavsett i Florida, Stockholm eller i Göteborg… Jo en sak: festivalmaten kan möjligen nå bättre höjder med ett större och mer varierat utbud framöver. Kippis, kiitos tack och skål för i år. Slutord: Mange takk för toppbokningarna 2019! Heia Norge!
Text og foto: Johan Persson, med stadigt stöd av Uffe och Jörgen