13.-14.juli 2018
36 band lirade metal i Gälve 13-14 juli fördelat på 3 scener. Sol, sommar och metal! Små obskyra festivaler dyker upp som ryska nättroll överallt i alla länder. Gävle bytte arrangör och släppte konceptet med ”Get Away rock” 2016 och hårdrocken och gick all in med metal istället. 2017 års utgåva var det storheter som Grave, Testament, Amon Amarth, Paradise Lost och Dark Funeral för att nämna några.
Festivaler är möten med musik i fokus och upplevelser i form av musik som man nödvändigtvis inte visste existerade. En av fördelarna är att Gefle Metal är riktad till en publik som gillar lite mer extrem musik än det som spelas i radio idag. Metallen utvecklades efter hårdrocken som de tre stora drog med sig, Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin. Därefter exploderade utbudet med brittiska vågen med Judas Priest, Iron Maiden, Saxon och sedan uppstod Motörhead, Venom, Metallica, Anthrax, Slayer, Megadeth och alla andra än mer extrema band. När dödsmetallen ansågs trött och förlegad utvecklades Black Metal (förtjänstfullt är Bathory, Venom, Possessed för att nämna ett par utöver Mayhem, Burzum, Enslaved, Immortal m.m).
I år toppar listan med bandbokningar som Carcass, Soulfly, Venom, At The Gates, Sodom, Belphegor, Cannibal Corpse, Coroner och Children of Bodom och Behemoth.
Sodom (4/6) kör på i fullt dagsljus och är såklart inte bara en biblisk stad med tvivelaktigt rykte – utan ett tyskt band som lyssnat mycket på Venom och Motörhead. De bildades redan 1981 och med låtar som ”Sodomy And Lust”, ”The Saw Is The Law”, och ”Agent Orange” får de klart godkänt live.
Soulfly (4/6) med Max Cavalera öppnar upp med sydamerikanskt temperament och mixar thrash med tribal och trycker in lite dödsriff mellan varven. Brasiliansk mentalitet mixas förtjänstfullt med amerikanskt driv och för de som inte vet spelat Max son trummor i bandet. Med skivor som «Morbid Visions», «Schizophrenia», «Arise», «Chaos AD» och «Roots» satte Max sitt gamla band på metallkartan – men klev av för att satsa på Soulfly och fantastiska trummisen Igor valde att hoppa av Sepultura 2006. Max ger ett hungrigt intryck och får godkänt även om saknaden är stor då Sepulturadagarna gnager i själen (Soulfly)!
Carcass (6/6) är ett brittiskt band som harvat med intrikat form av dödsmetall sedan 1985 och sångaren och bassisten Jeffrey Walker har medverkat sedan 1987. Svenska Michael Amott och Daniel Erlandsson har skolats i bandet och i år är är det ytterligare ett ungt tillskott i form av Tom Draper på gitarr. Carcass lirar med kirurgisk och klinsik precision och gör ett makalöst bra intryck live. ”Exhume to Conume”, ”Keep on Rotting in the Free World” (kanske med ett leende riktat till Neil Youngs ”Keep on Rocking in the Free World”!). För de som är intresserade kolla upp: «Forsensic Clinicism»/»The Sanguine Article» genast och ”Unfit for Human Consumption». Kul med band som har bakomliggande och intressanta sångtexter.
Lacuna Coil kör en meet and greet innan det är dags för mer metal åt folket!
Belphegor (5/6) är nästa band ut som i corpsepaint (har inte vissa band slutat med detta hmm) och de går från klarhet till klarhet vad gäller att förfina sin svarta döds och har ursprunget från Österrike. De kör sin grej och de gör det bra. Visuellt och skickligt genomfört. Därefter är det Venom som gäller! Stilbiladande och namngav en hel genre genom sitt skivsläpp 1982. Men redan 1981 kom viktiga släppet ”Welcome to Hell” och nu är det bara att citera: ”Black is the Night, metal we fight, power amps set to explode, energy screams, magic and dreams, satan recordstheir first note…
Live är Venom (5/6) möjligen inte lika intensiva som vissa andra inom dagens black metal – men all heder till Cronos som kört bas och sång sedan 1979 och framåt. Så här många venom-t-shirts har inte skådats på svensk mark på länge… Riktigt kul att se att Cronos fan ser ut att ha en bra kväll dessutom i Gefle i nattens mörker. Ett band som Venom har favören att plocka guldkorn från en helt unik skivproduktion och de ska ha cred för musikstilen som är stilbildande historiskt sett i 40 år! Bästa numren live var: ”We the Loud”, Buried Alive”, ”Welcome to Hell” och avslutande diamanterna ”Black Metal” och ”In League with Satan”.
Lördagen bjuder på ett spektrum från grabbarna i At the Gates som utvecklade västkustdödsen (goa gubbar från Göteborg alltså) och till amerikanskt dödsmangel i form av Cannibal Corpse och finsk metal i from av gitarrhjälten Alexei med ”Children of Bodom”.
Coroner (5/6) är ett band värt att nämna från Schweiz som kör thrash metal sedan 1983. Här finns inslag från en sammelsurium av olika musikarter som fusion, progressiva inslag och med en stomma av ren metall. Det är riktigt väl utfört och teknsikt skickliga instrumentalister. Det är inte för intet de kallas thrashens svar på Rush. Mest minnesvärda är numren ”Rebort Through Hate” och ”Die By Man Hand”.
At the Gates (5/6) mästerverk släpptes redan 1995 i form av ”Slaughter of the Soul” och valde att lägga ner 1996. Men det var då det och nu ute på scenen denna lördagkväll är ett påtagligt ös på scenen och en synnerligen vital spelning vi bevittnar i Gefle. Med lätt ironi släppte de en comebackskiva i form av titeln ”At War With Reality” som kom 2014. Stockholmsdödsen fnyser såklart åt Göteborgsscenen och menar att det sanna musiken utvecklats från floridas träskmarker och förädlats i den svenska huvudstaden. Men det får de lärda tvista om eftersom det bygger på tycke och smak. Jag minns ett citat från Matti Kärki (sångaren ifrån numera Dismember, som om jag säger så här är jag gravvallvarlig så har Dismember dödskungarna gått i graven då bandet är tyvärr nerlagt, och i Stockholm då kan detta kompenseras genom att gamla goda Entombed numera finns i 2 versioner i och med LG Petrov bildade Entombed AD) – men i alla fall här kommer ett citat som kanske inte är helt PK (med all me too och liknande som blossat upp på senaste tiden) från herr Kärki som förtydligade att han förkunnade gärna skillnaden mellan Götebrogssoundet vs Stockholmssoundet, då Göteborgarna ebdast åstadkom musik som är som en smekning på ”ollonet” medans Stockholmsdödsen är ett kraftigt grepp runt bägge pungkulorna… Säga vad man vill om detta – jag tycker både Stockholm och Göteborg har sin plast in musikhistorien. En sak är i alla fall detta: Adrian Erlandsson gör en fantastisk insats bakom trummorna och Tomas Lindberg öser på med det han har i röstväg. Energi! Ös!
Göteborgarna må ursäkta men nu kommer Cannibal Corpse (6/6) och vilket gig de gör – de kör över hela festivalen med ett makalöst festivalhumör. Men fantastiska albumsläpp med de smakfulla omslagen kan nämnas ”Eaten Back to Life”, ”Butcherered at Birth”, ”Tomb of the Mutilated” och varför inte ”The Wretched Spawn” så har bandet mycket att förväntas leverera denna kväll. Tillsammans är bandet en frisk fläkt och det var länge sedan jag såg ett så tight band som dessutom verkar ha kul ”på jobbet”. Bäst minns jag låtar som ”The wretched Spawn” och öppningen med ”Code of the Slashers”. Fenomenalt, fantastiskt och precis så bra som ett band som inte är kända för att utvecklas eller förfinas. De verkar ha hittat ett koncept som funkat i över 30 år!
Alexi Laiho i Children of Bodom (5/6) är en erkänd gitarrhjälte och när jag såg dem på Tuska säg 2005 i Finland så passade jag på att ta ett dopp i sjön Bodom, bara för känslan skull… Otäck historik är att namnet kommer från Bodommorden från 1960 då två 15-åriga flickor och en 18-årig pojke mördades när de var och campade och detta skedde inne i ett tält. Mystik, mord och nu även aggressiv musik är det som gäller när man hör Bodom idag. Men detta är historia och nu är det en varm sommarkväll i Gefle och ”Children Of Bodom Hate Crew” öppnar med gamla goda ”Are you Dead yet?”! Sedan kommer pärlor som ”Blooddrunk”, ”Follow the reaper” och ”Needled 24/7. Dessutom verkar Alexi vara en flickidol, det var nog enda bandet under helgen där fansen slängde upp BH på scenen! Snabbt tempo, skickliga gitarrslingor och en frenetisk sång med ganska melodisk form av metall som är svår att kategorisera (ibland inslag av thrash och ibland lite melodisk döds eller rent av speedad power metal, nja eller varför inte bra finsk musikalisk kvalitet helt enkelt med en mycket begåvad gitarrist och låtskrivare). Senaste släppet är från 2015 och är ”I worship Chaos”.
Arrangören har fått till en bra mix av metall och tur med vädret. Jag har inte någon aning om folk från flera olika länder upptäckt Gefle Metal – men staden Gävle är en synnerligen trevlig stad vid havet, 17 mil norr om Stockholm och jag tycker absolut man kan ge festivalen ett besök. Det är mycket musik och upplevelser för pengarna. Stay Metal – Stay Gefle! Gasklockorna är ett område som dessutom är relativt centralt.
Summering: trevlig stad, fantastiskt väder, många bra band. Arrangören gör ett strålande arbete och lyckas verkligen bra med att få boka en enorm bredd av band, både kända och mindre etablerade band finns representerade.
2017 toppades listan på Gefle Metal med Grave, Amon Amorth, Paradise Lost och Dark Funeral. Frågan är vad 2019 kan bjuda på i form av tunga bokningar och musikaliska utmaningar. Den som lever får se… Min rekommendation är att arrangörerna fortsätter boka bra och spännande band! Kanske har något några bra band som står på önskelistan? Både från norden och ”utifrån”. Det som är rätt intressant när summeringen är gjord är att det är fantastiskt bra musik från Sverige och Finland, så chansen är väl god att Norges bästa metallband kan bli aktuella för Gelfe Metal 2019?!
Text och foto: Johan Persson
