Dismember har tillsammans växt fram tillsammande under 80-talet med andra band som Entombed och Unleashed och Grave. I Amerika växte en undergroundscen fram med band som Morbid Angel och Cannibal Corpse. Men nu är det dags att ta ett snack med Dismember och summera karriären efter 35 år som band. Svenska band som Entombed, Grave och Dismember förtjänar verkligen och tar sina egna platser i musikhistoriens kapitel vad gäller Death Metal. Här följer en intervju med Matti Kärki, sång, David Blomqvist, gitarr och Fred Estby på trummor.
Text och foto: Johan Persson
Bandpic: Nathaniel Shannon
Nöjesfabriken har hela fem scener och är en perfekt lokal för metal utöver mat och dryck. Det som slår en är att det är gott om plats för merch och scenen är intim och det ger perfekta förutsättningar för bandet att komma nära sin publik och många köer borgar för snabb service. Publiken kommer garanterat att älska både lokalen och musiken! Det är detaljerna som ger helheten till en perfekt upplevelse. Visst sommarens festivaler är såklart kul med bredden av olika band men jag framhåller gärna att klubbarna ger mer äkta känsla och intimitet. Matti säger att han aldrig spelat i Karlstad tidigare och ja de har spelat över hela världen och idag just fredag den 13 oktober är det dags att för Dismember att sätta Stockholm Death Metal på kartan i Värmlands huvudstad. No Sleep Til Karlstad! Nu kör vi raka rör och inga krusiduller för här handlar det om rå dödsmetall där man även kan uppfatta influenser från Heavy Metal med gitarrharmonier som för tankarna till både Judas Priest och Iron Maidens bästa 80-tal! Dismember är både kraftfulla, brutala och fångar upp sin egna unika ljudbild och jag ser under soundchecken att bandet inte är aktuella med några som helst kompromisser här heller. Skönt de för det är full fart framåt och Dismember lämnar inte något till slumpen. Fansen förtjänar riktigt bra ljud. Det är rakt på, professionellt ut i fingerspetsarna och de är ute efter att ge publiken en upplevelse att minnas länge. Det är såvitt Matti minns första spelningen i Karlstad och lokalen heter Nöjesfabriken som är något så trivsamt som restaurang, konferens och bowling. Det finns även goda tapas som en bakficka att besöka innan spelningen. Mycket trevligt. Soundchecken blir en summering på få till rätt ljud på trummorna och Fred får till ljudet efter ett tag och sedan dags för bas och gitarrerna. Matti själv går runt och lyssnar och tar del av att sätta en bra ljudbild på medhör på scen och nere vid soundboard längre ner från scenen.
Historik – demos och dödsscenen från 1988 och framåt. Hur började allt och vad var inspirationen? Demos – någon som har något minne och ep:n ”Carnage”.
David: – Vi, jag och Fred vi träffades av en slump mer eller mindre i april 1988 två långhåriga ungdomar intill en skateramp. Vi var väl inte riktigt där för att skata och det var lite ovanligt då bara att man hade långt hår. Vi gillade samma band och jaha spelar du trummor jaha och jag lirar gitarr. Det var så det började och Dismember grundades. Sedan är det otroligt att vi står här idag. 35 år senare.
Hur ser ni idag tillbaka på Stockholm Death Metal jämfört med The Gothenborg sound. Förklara gärna skillnaden mot det klassiska mera Old School döds och kanske mer raka Stockholm Death Metal.
Matti: – När åren började gå så började Göteborgssoundet gå mot att bli lite mer tekniskt och melodiöst.
Fred: – Ja, jag tycker att Göteborgssoundet kändes mer modernt och mer triggade. Vi körde mer akustiskt och från tape (Old School). Vi tycker jag var mer exakt då vi körd in på tape. Det är också så att vi har kört på allt akustiskt.
Matti: – Ja det gör mycket till deras sound om man jämför mot vårt Stockholmssund.
David: – Det var väl lite så det blir när något sker på ett ställe. Göteborg är lite mer melodiskt och vi från Stockholm kör med rakt på sak tycker jag. Ja och det är lite roligt då att många journalister sätter genres och det är typiskt journalister som ska kategorisera allt. Soundet var i alla fall modernare. Vi tänkte inte på något Stockholmssound eller så utan det blev fler journalister som uttryckte sig så. Fansen också, men det var ändå journalisterna som skriver om det hela.
Matti: – Göteborg hade ju Grotesque och så och ja det var väl inte frågan om någon kopia av Entombed eller så men när åren gick så utvecklandes göteborgarna mot det mer tekniska och melodiösa inriktningarna. Ja och fans också i viss mån. Blir sedan band från Göteborg stora och då blir de per automatik en influens, även om andra band inte försöker kopiera så kan det komma att bli en influens. Oftast är det polare och man hänger på deras gig och på stan och sådant färgar såklart av.
Sedan kom Första albumet ”Like An Ever Flowing Stream” med enligt mig höjdaren och klassiska spåret ”Skin Her Alive” – det måste väl ändå ses som en riktigt stor milstolpe i er karriär?
Fred: – Ja, denna första fullängdare kändes riktigt självklar. Vi var ju en trio som repat länge och skrev låtar till detta. Sedan kom Robban och Rickard kom med. Sedan känns det som det bara gått av rena farten. Allting hamnade på plats och sista pusselbitarna hamnade på plats. Det var en naturlig skiva för oss att skriva. Sedan är det när man gör sin första skiva och man skriver och har bara kul, man frågar sig är det här bra – ja också utgår man vidare från detta. Nu kör vi – man tänker kanske inte så mycket. Jag tror att detta är rätt så vanligt inom metal och hårdrock – att får man till soundet och om folk gillar det. Tänker man för mycket på hur folk uppfattar ens förta album så kan det bli problem. David: En tanke som jag har är ju mer tid man lägger i studion och överanalyserar desto svårare blir det. Min tanke är att det bara är att jamma på och köra.
Matti: – Vi hade en budget och den byggde på att albumet skulle bli klart ganska snabbt. Vilket inte lämnar så mycket ”hatta och ratta” utan det blir då mer ”tuta och köra” för man har inte mer utrymme. Fred: Ja vi visste att vi hade 12 dagar på oss och då ska det vara mixat och klart. Det fick inte ta mer än två dagar att sätta trummorna. Sedan gitarr ett antal dagar och sedan sång. Matti: När vi fick nys om ett skivkontrakt så hade vi inte hela albumet klart heller så vi gick inte in i studion och harvade utan vi gick in och spelade in det vi hade.
Någon som minns ”Greven” Count Grishnackh – Burzum – also know as Kristian Vikernes – kyrkbränder – det är True Norwegian Black Metal och svart ond historia. Samt om ni minns förresten vem det var som hotade svenska dödsband? Jag har pratat tidigare och intervjuat Necrobutcher om livet i Mayhem samt om Burzum för 8 år sedan när de var ute och spelade ”De Mysteriis Dom Sathanas”. Och norska black metalscenen var ju helt galen på 90-talet. Har ni någon kommentar kring detta och fanns det en fiendskap mellan norsk black metal vs svensk dödsmetall? Hur ser ni på detta så här efter alla år har passerat sedan första halvan av 90-talet?
David: – Det var någon som ringde upp Rickard minns jag men minns inte vem och hur det gick till.
Matti: – Jag har inte hört några direkta hot utöver detta-men enligt rykten ska det figurera en sorts dödslista och man var inte äkta om man spelade dödsmetall –det skulle inte vara äkta då. Medierna skrev om detta i Sverige. I och med detta det var ”Black Metal” som gällde då som var på frammarsch. Det var såklart inget som det blev någonting med. Det var bara effektsökeri. Jag vet men jag kommer inte att nämna någons namn men jag säger bara att denna snubbe skulle inte ens kunna boxa ner en blöt papperspåse ens! Så mycket för hans dödslista. David: Jag minns också när vi var över i Norge och skulle spela där och det hade varit så mycket snack att när metalbanden kommer från Sverige så skulle knivarna skära djupt. Det var inget som var hotfullt alls absolut ingen som dök upp och ställe till det alls.
Matti: – Det var snarare tvärt om alla band som var på väg upp var på giget och kollade in oss.
David: – Jag tror att det var när vi var i Norge med Morbid Angel 1993.
Fred: – Man insåg långt senare att det var småungar som hoppade på allt detta!
Matti: – Småungar och töntar!
David: – Ja, det var nästan som en sekt alltihopa! Det kom in många yngre som ska komma in och bräcka varandra om hur coola de ska vara. För mig så ser jag likheter med nollor från förorten som ska hävda sig.
Plattan som kom 1997 – döptes till Death Metal. Berätta om detta!
David: – Det var vårt skivbolag Nuclear Blast som ville att vi skulle byta inriktning och spela lite mer modernt och bättre säljande skivor. De ville väl känna lite vart de ekonomiska vindarna blåste så att säga. Var det du som kom på titeln Matti eller hur var det? Vi döper skivan till Death Metal.
Matti: – Jag minns inte vem det var längre men någon inne i studion var det. Matti: Det var ju så att vindarna hade vänt från Death Metal till Black Metalvindarna i seglen. Det var det som var inne då. Samarbetet var lite svårare då skivbolaget ville höra låtar från studion och de låg på oss att vi skulle ändra stil och andra till Black Metal då dödsmetallen inte säljer längre. Det blev bara grinigt. Vi kom på sedan att vi sätter titeln som Death Metal som ett riktat långfinger till skivbolaget. Vi kommer inte att ändra på vårt sätt att spela.
Fred: – Alla skulle spela Death Metal mellan 1991–1993. Sedan kom Black Metal in i bilden och det var från 1994–1998. Efter det blev det svårt att acceptera att vi var ”ute” för vi har aldrig varit ”inne eller moderna” för den delen. Det går inte att få ihop det så för oss för gillar man en sak från början så går det inte för vår del att sluta gilla det som vi håller på med. Det handlar inte om att vara coola – vi har hållit på med detta sedan vi var unga och mycket riktigt sitter vi här som gubbar och fortfarande håller på med detta! Jag har inget emot band som utvecklas och tar nya vägar. Vi vill ta samma spår som tex Motörhead att hålla sig till sitt spår!
David: – Tänk om AC/DC kommer och låter som Toto till exempel. Alltså då skulle man ju gå och skjuta sig det går bara inte! Tänk Angus Young har en spacig ny gitarr och tajta skinnbyxor med boots. Det skulle bara kunna bli fel. Trender är det bara för svaga människor? Man ska väl följa sitt hjärta!
Matti: – Det finns också en stor mängd människor som inte hittat sig själva på riktigt. Hårdrock är en enda stor gemenskap som jag ser det hela. Jag ser hårdrocken som ett enda stort brödraskap och systerskap. Det är bara att se på festivalerna det är aldrig knas och bråk – folk är fulla och glada och medan de som inte riktigt har hittat sig själv utan hakar på trender och liknande det är enligt mig ofta de som sedan kastar sig in i olika saker. Jag ser det som att det ska vara cool stämning, coola människor och avslappnad stämning. Det sållas bort sedan och alla går vidare – jag tror att allt fyller sin funktion på något vis.
Sist vi talade vid var vid släppet med albumet ”Where Iron Crosses Grow”. Finns det ett intresse för krigshistoria inom bandet?
Matti: – Jag tror att inspirationen är en film ”Iron Cross”. Men det kan vara en bok. Jag är även historiskt intresserad. Samt att jag har läst mycket om krig. Samt att jag har släktingar som har gått bort i finska vinterkriget.
Bra det gäller att veta sin historia för att kunna stå stadigt och förstå sin samtid och jag vill passa på att plocka fram ett gammalt minne från min skoltid då i engelskan fick vi lyssna på tre låtar och analysera text från en rullbandspelare det om jag minns rätt med tema ockulta budskap och satanism så var det King Diamond med Mercyful Fate och Iron Maidens odödliga dänga The Numer Of The Beast och en tredje låt jag inte minns längre idag. Lärorikt och intresset för bra och hård musik växte sig starkare hos mig tack vare detta! Jag minns även vår lärare Fred i klass 9 som när han visade på världskartan och sa ”Rysshelvetet” om gamla Sovjetunionen. Sett ur detta perspektiv så är det andra tider idag. Något som är anmärkningsvärt är att just amerikanska dödsmetallkollegorna i Cannibal Corpse är bannade i Ryssland. Något som kan uppfattas som ren och skär ironi efter det att Ryssland gått in och startat krig i Ukraina. Dismember själva har även haft sina turer och blivit stämda i England på grund av Mattis granne som flåddes levande vilket beskrivs målande i klassikern ”Skin Her Alive” på första albumsläppet Like An Ever Flowing Stream. Världen är grym och detta påminns man om även inom dödsmetallen. Bra att veta att Matti under spelningen sedan uppmanar att vi alla ska vara snälla med varandra. Tål att tänkas på i dagens samhälle! Ni är välkända med alla vänder ute på turné med legendariska amerikanarna i Cannibal Corpse under den första halvan av 90-talet – hur var det? Jag tror även att många blev bekanta med undergrundscenen då en viss film med Jim Carey ”Pet Detective” och alla som sett filmen minns säkert karaktären Ace Ventura 1994 som röjer loss! Vilket jälva röj……………
Fred: -Ja, filmen är kul, och vi känner dem i Cannibal Corpse och det blev ett stort lyft för dem. Folk tänkte nog att jaha – om Death Metal kan vara med i en sådan film så är det ändå en stor Hollywoodfilm.
Matti: -Det var en riktigt bra exponering från 90-talet – det var mer än bara ett par amerikanska ungdomar som spelade. Det som också är lite speciellt att det fanns även en stor ”undergroundscen” inom dödsmetall och få sådant vara med i en så pass stor film måste det ligga någonting mer bakom det hela. Jag tror inte vanligt folk hade koll på allt detta och det var en bra exponering.
David: -På den tiden – det var lite samma sak när Fred och jag träffades ute vid skaterampen. Förr när vi var unga och det var verkligen lite udda när snubbar var långhåriga så stack vi ut på ett annat sätt. Jämfört med idag när tanter har färgat håret blått. Det är nästan som att ingenting sticker ut längre. Jag minns också på slutet av 80-talet när alla andra hårdrocksband såg ner på oss som band. Folk i musikaffärer och liknande som hajade till när vi sa att vi skulle stämma ner gitarren eller basen i C. Ska ni stämma ner till C? Det var andra tider!
David: – Ja tänk om en lärare skulle göra så idag en unge ställer sig och pissar på golvet i ett klassrum så skulle det låta ”snälla stoppa in det i byxorna vi försöker undervisa här”. Ni har hållit i gång sedan 1988 – åren går Framtiden hur ser det ut? Jag har hört att Fred bor i USA. Ja det är lite speciellt då Fred bor i USA. Fred: Ja jag har väl bott i USA sedan 2015. Nu har i och för sig Richard flyttat till Europa igen så lite lättare har det väl blivit. Det är en utmaning att resa och kunna repa och så. Det är bara en av oss som tränar varje dag och det är Robert Sennebäck som övar varje dag och är disciplinerad. Vi träffas såklart när vi ska repa in nya låtar. Vi lånar LIK:s replokal i Hornstull. Där brukar vi värma upp.
Matti: – Jag har aldrig gått i någon utbildning när det gäller mitt sätt att sjunga. Det har mer varit trial and error. Man känner vad som funkar bra. Långa turné under flera veckor så kan man såklart bli helt paj. Men man lär sig med åren vad som fungerar för att inte paja rösten. Det gäller att ha en teknik som gör att det låter utan att man behöver ta i för mycket. Men jag har åtminstone inte gått i någon form av growlskola. Jag minns i och för sig att finska Minttu räddade mig på en spelning på en Finlandsbåt en gång…
Fred: – Vi sitter inte innan och över trummor eller gitarristerna sitter inte och övar skalor inför ett gig. Vi bara går upp på scenen och kör.
David: – Det är mycket avslappnat vi gör inte på det sättet.
Matti: – Vi har inte haft det behovet – möjligen så sträcker ut och knäcker ryggen lite när jag är stel och så.
Kan ni nämna topp 5 dödsmetallalbum som är värda att kolla upp?
Matti: – ”Autopsy Mental Funeral” tycker jag toppar listan i mitt fall.
David: – “Scream Bloody Gore” av Death. Sedan gillar jag även första Grave – ”Into The Grave”. Den gillar jag riktigt mycket. Sedan gillar jag första Mercilessskivan också och den är väl inte riktigt Death Metal men ändå riktigt bra. ”The Awakening”.
Matti: Jag tänkte på Dark Angel – det är inte riktigt Death Metal. Men riffen är det. Det är bara det att sången inte riktigt är döds.
David: – Nej, samt att det är inte lika nedstämt heller.
Fred: – Spotify låter ju sämre. Enda fördelen är att jag kan fixa en setlista och skicka till de övriga i bandet för att få alla att kunna ha koll på setlistan innan vi ska ut och lira live så att vi får låtarnas ordning. Det är en fördel.
David: – Jag har inte Spotify.
Matti: – Inte jag heller så dina listor hjälper inte mig heller Fred haha eller jag har inte en betalversion så när listan kommer så funkar den inte för mig!
David: – Jag har gärna riktiga format som lp, vinyl och kassett. Tänk ”Beyond The Gates” med Possessed – när man viker ut gatefolden. Som ska föreställa helvetet. Det är coolt.
Fred: – Vissa lägger ut saker som till exempel liveklipp som loopar i Spotifylistor och man kan även få texterna. Jag vill inte ha detta i mobilen när jag bara vill lyssna på musiken – det är det som är det viktiga. Det är ibland jag vill kolla på musikvideos det är då jag väljer det själv.
David: – Så är det med digital teknik allting har en tendens att ploppa upp! Är det inte reklam så är det annat skit.
Fred: – Ska man läsa plockar man ju fram en bok och så.
Matti: – Kommunikation och sådant jag svarar i mobilen om någon ringer – ja med undantag om det är konstiga nummer från Nigeria eller Italien. Jag har till och med deltagit i SIFO-undersökningar (statistik om samhällsfrågor) och liknande! Jag svarar på allt sådan är jag!
Förr var det vikingar som använde sig av runstenar, faraonerna använde gamla pergament och mycket bildsymbolik och medierna idag består mycket av kommunikationen idag är digital och detta får påverkan på dagens ungdomar. Förr bytte vi kassetter med varandra för att bredda musikaliska utbudet och idag är utbudet med musik betydligt större!
David: – Ja, ungdomarna idag har så mycket förkortningar. De kan inte skriva I Dont Know utan det blir i stället IDK.
Fred – Hur funkar det att jobba även som producent från det ena till det andra?
Fred: –Det är kuloch musiken är ens liv på något sätt. Jag mixar en hel del musik också. Utöver detta så håller jag på med kickboxning och det är bra och det har jag hållit på med sedan 2007. Det gör att jag får relativt bra rörlighet.
Matti: -Jag gillar spel. Det har jag gjort hela livet och det började med Atari och jag har spelat spel i hela mitt liv. Jag släpper allt och kan slappna av
En hälsning till våra läsare:
Matti: – Vi har alltid gjort det vi vill göra och jag måste ändå säga att man kommer långt med att göra det man tycker är kul att göra. Jag kan återgå till det vi vill göra och följer inte några trender genom åren. När det är musik ska man utgå från sig själv och göra det på ens eget sätt utan att följa vad andra tycker att man ska göra när det kommer till musik. Då brakar det ihop och blir skit.
David: – Ett stort tack också till alla som uppskattar det som vi gör. De som dyker upp på gigen är en stor tacksamhet för oss. Vi bildades i april 1988.
Matti: – Samt tack till den nya generationen som lyssnar på oss det är skithäftigt att det lever vidare.
David: – Ja jag träffade en kille här utanför merchen som flög hit från Svalbard för att kunna se oss live här ikväll.
David: – Vi hann i alla fall hann se Dio och Iron Maiden på Hovet i Stockholm.
Fred: – Jag tänker tillbaka på tiden från förr och minns att jag har en inspelning från 1984 när W.A.S.P spelade i Karlskoga och vi bytte kassetter med varandra och detta tycker jag är lite häftigt för det var nästan inga band som var ute och lirade live i folkparkerna men W.A.S.P gjorde det.
David: – Jag var på en spelning med Michael Schenker i Stockholm för ett par år sedan och det var jättekul att se och jag var fan yngst på stället för det var många som var i 60-års åldern. Alla har grått hår och många var halvflintis. Det var kul att se. Jag fyller 50 år om några veckor bara! Kul minne! Något idag som är kul är att publiken är rätt så blandad. Nicko McBrain Iron Maidens trummis, sa ju det att han ser kidsen står längst vid scen på spelningarna och papporna står längre bak och tittar.
Først publisert i Norway Rock Magazine #4/2023