Tekst & foto: Johan Persson med hjälp av Viktor Brinkälv
Summerar deras sound som en ihopsmältning av genres som bluegrass med metal på sitt eget unika sätt. Hela katalogen från min uppväxt finns med låtar från AC/DC, Metallica, Dio, Blue Oyster Cult. De gör även ”Seek And Destroy” på sitt unika sätt – och kommer undan med det. Fantastiskt vad dessa män från finska skogarna klarar av. De är musikalisk länk mellan land, hav, djupa finska skogar och 10.000 sjöar – det är en synnerligen underhållande orkester. Detta måste vi undersöka mera. Följ med på en blåvit intervju med bandet i en blågul nation och en så kallad finsk förfest. Färgstarkt är bara förnamnet! Och nej, det är inte Steven Segal – det är Steve N Segulls for fucks sake, eller perkele snarare….
Bandet består av Remmel (gitarr, sång), Herman (bajnjo, sång), Hiltunen (keyboard, mandolin, flöjt), Jamppa (ståbas och sång) och Skubu (trummor).
– Det började med AC/DC och nu har 10 år gått.
Remmel: -Ja. Det var och en visuell utmaning och inte bara själva spelandet. Vi har utvecklat vår spelskicklighet på tio år dessutom och nu är vi här för fjärde gången på Katalin här i Uppsala. Vi följde upp detta med 10-15 spelningar och här är vi.
– Jag ser att det är 182 miljoner visnngar på ”Thunderstruck”.
Remmel: – Ja otroligt hur det blir. Nu är vi redo för staden och kanhända blir det några öl på stan sedan, det finns en hel del pubbar i Uppsala. Men det ska vara ljus och lättdrucken öl, ingen IPA för oss… Öl ska vara ljus och billig.
Herman: – Samma här ljus öl och det är enkelheten vi är ute efter.
– Senaste albumet kom 2020 – det är nummer 4 i ordningen. Berätta lite mera.
Remmel: – Vi har halva albumet med covers och ena hälften eget material. Vi har ett par nya medlemmar i bandet i och med detta albumsläpp.
Herman: – Ja, vi har något av en nya era för bandet med detta släpp. Vi har som en ny satsning framåt nu.
– Som halvfinsk och halvsvens är mitt hjärta blåvittgult – era hjärtan är vitblåa. Men vi har i Sverige och Finland mycket skog och hav och sjöar. Finns förväntingar på att vara finsk tycker du?
Remmel: – Vi är ju ett brodersfolk och vi har vår förväntan möjligen att vi ska vara fullare än er möjligen. Men vi ger er gärna en match vad gäller ishockey. Norge är lite annorlunda, ligger lite längre bort. Men vi är ju skidåkande nationer alla länder det förenar oss en hel del.
Ni är inte riktigt lika välkända ännu i Norge. Vad säger ni om detta?
Herman: – Ja, var är ni Norrmän? Vi har spelat på några festivaler i alla fall. Det är väl något vårt management och bandbokare får titta på.
– Ja, Norge är inte bara Black Metal och svarta hjärtan i Norge väl – öppna era blåvitröda hjärtan. Hur definierar ni erat sound förresten?
Remmel: – I mitt tycke är det lättare att tala om skillnaderna från bluregrass och hur vi spelar. Vi har dragspel och mer rättfram spelstil, speciellt när vi spelar live. Vi spelar både på metalfestivaler, hårdrocksspelningar men även på folkmusiksspelningar. Det ger oss en blandning av halvakustiskt och rockmusik.
Herman: – Något jag tänker är också våra låtuppbyggnadet, främst inom bluegrass är det som en genomgående berättande i låten och bluegrass är mer country. Vi växte heller inte upp med enbart country.
Jamppa: – Vi sätter inte riktigt ramar för vår musik och vi utgår från det som låter bra. Vårt sätt att skapa musik är vår utgångspunkt.
Remmel: – Låter bra är en utgångspunkt. Det finns en trummis i Finland som säger prata inte om musiken lyssna på det istället. Bra sagt.
– Era låtar är som en förnyad låtskatt från min egen uppväxt och barndom. Det är som en låtskatt som ni förädlar och det ligger mig varmt om hjärtat speciellt då i min roll som musikjournalist. Jag pratat tidigare ett par gånger med landsmännen i Apocalyptica och de kör sin grej med Metallica på fyra cello. Ser ni någon likhet eller skillnad här?
Remmel: – De har längre hår, de har flera tatueringar. Samt de spelar cello, vi har dock en större cello (ståbas)! Likheter finns eftersom de startade upp nya arrangemang med utgångspunkter i gamla rockklassiker. Något som skiljer är att våra videos vi släppte 2014 var ett nytt grepp. Apocalyptica gjorde ett helt nytt grepp när de byggde om låtarna med utgångspunkt i fyra cellos. Deras utveckling är sedan olika trummisar och de förenar klassisk musik med metal. Steve N Seagull innefattar en egenutvecklad approach.
– Vad har ni utöver ert skapande inom musiken. Finns det några hobbies att utöva?
Remmel: – Utöver musiken så samlar jag på böcker, samt även att jag är en vinylsamlare. De som toppar är Neil Young dubbellivealbum ”Weld” som kom 1991, sedan måste jag nämna även Beatles albums och en hel del Led Zepplin. Något jag gärna vill förmedla är även att när jag drar mig undan med ett par öl så lyssnar jag gärna på lite svår fransk musik.
Herman: – Jag skulle säga tennis. Jag kom underfund med att det är en riktigt bra sport för ungefär 6 år sedan. Till slut jag det en chans och blev riktigt hängiven. Kul sport. Jag drog även med Jamppa in i intresset för tennis.
Jamppa: – Ja, tennis är en bra sport och jag gillar även andra sporter.
Hiltunen: – Jag hatar tennis! (säger han yrvaken från en soffa backstage)!
Herman: – Vi har en love-hate realationship, med Hiltunen.
– Något som förenar våra nationen är väl även backhoppning?
Remmel: – Ja, absolut, allt inom kall terräng är vi. Snö och vinter är Finland.
Jamppa: – Ja men i år är vintern inte sig lik. Snön är inte här. Jag bor nära Helsingfors, Helsinki. Det är bara som en kall sommar snudd på för mig.
Remmel: Vi har ju en nation med fyra årstider. Mörker. Snö lyser ändå upp i mörkret, och en riktig vinter är för mig -2 och sol och åka skidor. Våren kommer sedan med kall öl, vapen och allt sånt som hör livet till…
– Er uppväxt killgissar jag att finns ett sannolikt ett stort intresse för hårdrock och metal? Stämmer detta?
Herman: – Ja jag växte upp med Metallica, Megadeth, Nirvana. Vi spelade i garaget med mina vänner. Jag var i LA 1995 och fick tag i tabulaturen för bas från Metallicas album ”Ride The Lightning”. Basgångarna är fantastiska på RTL.Fade to Black skulle kunna vara en kommande utmaning för oss att spela.
– Finns intressen för gamla maskiner? Jag frågar med utgångspunkt från en lantlig aproach i era videos på Youtube.
Herman: – Det är Hiltunen som är intresserad av gamla maskiner.
Hiltunen: – Ja det är jag! Jag har en del saker.
Remmel: – Min farbror tillverkade egna saker från förr och det kunde vara svarva eller svetsning, dagens situation är att jag åker med min bil till en verkstad det är enklare så.
– Har ni träffat något riktigt svin eller råkat ut för någon musiker som inte är rakryggad?
Remmel: Det här med musik och framgångar och hur folk uppträder på festivaler har vi aldrig blivit dåligt bemötta, hittills. Sedan det här med om det finns någon vi inte drar jämnt med så brukar det mesta gå att lösa. Har jag själv en dålig dag och gnäller kanske jag själv kan uppfatta som en ”fitta”, eller rövhål. Ett minne jag har är efter en vild natt efter en tysk festivalspelning så hittade jag inte till mitt rum. På grund av fylla. Jag kröp upp under ett bord och försökte hitta till mitt eget rum. Det tog ett tag att komma rätt så att säga i dimman.
– Jag vill passa på att tacka för er stora låtskatt som är väldigt smakfull. Det finns pärlor från AC/DC, Metallica, och även Blue Oyster Cult klassiska ”Dont Fear The Reaper”.
Remmel: – Ja utgångspunkten är att det är riktigt bra låtar från grunden.
Herman: – Samt att en av mina favoriter att spela live är ”Don’t Fear the Reaper”. Samt att bevittna Hiltunen blåsa i sina flaskor bara det är mycket värt.
– Finns några låter som inte funkar att spela?
Jamppa: – Vi har så många låtar som vi spelat in som inte fått plats på ett album. Vi har många tagningar med många olika låtar, vi ger oss på låtar som vi tycker om. Och en svår låt är ”Panama” med Van Halen.
Remmel: – Iron Maidens ”Run To The Hills” är en stor utmaning att få ihop arrangemanget på. Alla känner till den och eftersom alla i publiken vet hur man sjunger med så är det en speciell låt att spela live. Men svårare än många tror att spela.
– Norway Rock Magazine har nu kommit till en mörk punkt i denna intervju: Black Metal: Kommer ni någonsin att spela tex en Burzum cover? Eller Satyricon? (som är med på en tidning jag tagit med att visa på under intervjun backstage på Katalin).
Jamppa: – Det vet man aldrig.
Remmel: – ”We never kiss and tell”. Haha!
– Har ni någon hälsning till Norge och Norway Rock musikintresserade läsare?
Remmel: – Hej Norge. Vi kommer gärna och spelar. Vi är bokade uppe i Alta men skulle gärna spela på festivaler i Norge. De gånger vi varit i Norge har det varit kul.
– Finland är känd för mörk historik och även många band metal och något reservarat folk. Finns det en nyckel till er framgångsrika historia.
Herman: – Det var en annan tid bara för 10-11 år sedan, det var lättare att bli virala. Många band kör såklart ”en tagning” och vi hade en bra tajming.
Remmel: – Våra videos uppfattas sannolikt som lättillgängliga. Vår musik är sannolikt lätta att ta till sig och vi tackar såklart för visat intresse av våran musik. Många trivs när vi spelar live och blir goda till mods. När The Trooper slåpptes kände vi ”vad fan händer”. Vi blev överraskade, Metal Hammer släppte videon på sin hemsida och vi blev rejält uppmärksammade. Gutiar World och Metal Injection gjorde en hel draghjälp och sedan gjorde vi Dio Holy Diver och AC/DC Thunderstruck. Sedan fick vi spela in vårt första album och bokades in på spelningar. Första utomlandsspelningen var Malmö. Vi har knappt fattat vad som hänt. Men vi är ute mycket och spelat live. Vi har spelat i många olika länder och vissa länder är mer lugna och sansade och vissa är det fett ös. Det är en stor ära och få spela på olika platser och bekanta oss med olika kulturer och erfarenheter.
– Om Steve N Seagulls vore film och liknelser? Steven Segal kanske?
Remmel: – Haha nä men en romantisk komedi och jag drar till med en favoritskådis Kiefer Sutherland.
Herman: – Jag går på Clint Eastwood. Han kan få spela en äldre jag.
Jamppa: – Jack Black är mitt val.
– Ett sista: i Norge har vi staden Hell. Men ni toppar med Hell-Sinki!
Jamppa: – Ja vi toppar då med Hell-Siniki. It is a sinking Hell. Nä men det är en bra plats att bo på! Hey Norway Rock – keep on Rocking! See you!
