CyHra – med musikalske ambisjoner

Jesper Strömblad är såklart mest känd som sista ursprungs-medlemmen ifrån gamla goda In Flames, och Jesper har skrivit en hel del go göteborgsdöds genom åren. Nu är han aktuell med nya bandet Cyhra!

Tekst: Johan Persson
Livefoto: Geir Amundsen

– Tjenare Jesper – jag vill gärna veta hur jobbade ni fram nya albumet “Letters to Myself” från ditt helt nya band Cyhra. In Flames är som bekant historik för dig nu och tiden är kommen för ny musikhistoria eller hur? Albumet släpps nu i slutet av oktober via Spinefarm Records! Klassisk hårdrock i ny uniform – eller hur ska jag uttrycka det hela? Jag måste säga att det är en ljudbild som inte är helt enkel att placera i ett bestämt fack…
– Jo det stämmer och det hela började med att jag och Jake träffades för i stort sett ett år sedan och det föll sig så att Jake var grymt sugen på ett soloalbum och jag själv var i ett läge att jag inte varit musikaliskt aktiv sedan jag slutade i In Flames. Så vi kom helt sonika fram till att vi skulle få till det tillsammans och få köra på och skapa något helt nytt musikprojekt ihop istället för var och en för sig på varsin kammare! Jake och jag har ju lyckats hållit kontakten genom åren och han är såklart mest känd för sin sång i Amaranthe – och vi snackade ihop oss en fredag och vi fick till kemin som tände till direkt och på måndagen efter första mötet så hade vi kört ihop titelspåret i hans studio, det var helgrymt! Det är musikalisk kemi kort och gott så var detta en kreativ tändning och helt enkelt en grymt skön nytändning för mig helt klart. Det var länge sedan jag hade så här kul i en studio kan jag lova… Det första vi kände var att vi hade ett grymt “häng” och jag kan säga så här oavsett om jag ser tillbaks på tiden med “In Flames” så är det ju så att jag alltid haft ”rejält tunga elefanter på axlarna”, det är en press jag inte alls har idag tillsammans med Cyhra. Med ”In Flames” måste vi hela tiden följa upp succéerna och sådant är det press från mangaement, skivbolag och fansen såklart. Den pressen finns inte idag utan vi kan helt fokusera på att skriva våra låtar. Det känns fantastiskt att vi har den extrema friheten att hitta på och komponera i princip vad som helst. Jag vill absolut inte sätta detta i något fack och beskriva detta som något specifikt – utan det är en stor lättnad när vi fått fram sex till sju låtar som det växte fram att vi släpper det här med solomaterial utan vi kör med utgångspunkten ett helt nytt koncept med nytt band helt enkelt.
– När det gäller musikaliska referenser så är det kul att få höra hur du tänker här?
– Jag vill helst inte släppa en massa band eller namn på personer som alla tror eller tycker och tänker sig vara starka influenser för mig personligen – utan det här handlar mycket om känslor, dynamik och kemi i det stora hela. Jag vill inte släppa det här med att Cyhra för mig är klassisk hårdrock fast i ett modernt koncept eller i en modern och nyskapande tappning. Jag kan definitivt inte neka till att vi är absolut inte rädda att använda oss av synthar eller loppar till exempel – den som säger att synth inte hör till “riktig hårdrock” tycker jag har en liten för insnöad tillvaro och ger du inte all ny musik du hör en ärlig chans från första början är risken att du missar helt målet så att säga… Synthen är ett enormt fräscht grepp att ta till – använder du det med “måtta” så ger du musiklandskapet helt nya förutsättningar och lyfter det hela en dimension. Jag kan direkt avslöja att det inte låter Sabaton eller In Flames för de som undrar! Jag känner nu med stor integritet och om jag kan vara objektiv så är jag glad att säga att detta är Cyhra! Så här i skedet efterproduktionen är jag jävligt förnöjd att det inte känns som ett urvattnat In Flames med en skvätt Amaranthe – för känslan jag får när jag har hittat något helt nytt: ett eget sound åt ett nytt band är svår att beskriva – men jag är glad att vi har landat i detta nu. Jag har svårt att sätta ett svenskt ord på detta så jag försöker förklara känslan med engelskan i ordet “diverse”! Det är den närmaste känsla som jag kommer för att beskriva det nya bandet och det färdiga resultatet. Det är upptempolåtar, det är klassisk pianoballad och det går nära på kasta in en låt i slutet på en kommande Disneyfilm, alltså tänk all in med stråkar och hela köret med flygel och rubbet. Detta är absolut inget slätstruket så att säga.
– Ruskigt bra sammanfattning du fick till där! Nu är jag ruskigt nyfiken på om du kan nämna några band som lyckats få fram något alldeles extra dynamiskt eller omfångsrikt av de stora banden – utan att för den skull säga att ni försökt gå samma väg? Som dessutom lyckats få in ett schysst sound med synthar?
– Jag är helt säker på att popbandet Kent gått sina egna vägar hela tiden. Jag tror de sagt ett stort “fuck you” till allt branschfolk och skivbolagsfolk och hittat en röd tråd och följt den hela vägen till slutet. Det tar inte många sekunder innan jag hör att det är Kent och Jocke Berg är en helt fantastiskt bra låtskrivare – om inte en av Sveriges största genom tiderna enligt mig själv.

– Många hårdrockare sticker inte under stolen med att de gärna lyssnar mycket på annan musik när tillfälle ges till exempel i turnébussen eller likande. Hur ser du på detta?
– Jag lyssnar såklart mellan varven på både klassisk och ny hårdrock, så är det ju. Men jag kan säga att det blir en hel del hip-hop och just nu lyssnat jag på dubstep – men jag är lite av en periodare med en vecka bara med hip-hop, nästa vecka slukar jag grindcore och sedan kör jag en vecka med Korn. Jag kan säga att Korn lyssnar jag mins en gång varje dag på för det är så himla rätt! Det är något av mina personliga husgudar! Jonathan Davis är något av en personlig favorit och har blivit som en “boost” för mig och jag kan identifiera mig lite med honom eftersom vi har snarlik bakgrund ifrån uppväxtförhållanden och liknande. Men när det är turné och det bara öser hårdrock ifrån alla håll och kanter är det riktigt skönt att få bort all dist och bryta med något helt annat – då är det faktiskt riktigt skönt att inte lyssna på hårdrock alls…
– Hur slår du ihjäl tid när ni är ute och spelar?
– Jag är den som alltid lirat X-box och druckit öl längst bak i bussen under alla åren med In Flames – men senare år när det finns wi-fi överallt så är det “World of Warcraft” som gäller för hela slanten! Så hittar jag bara en schysst spot att koppla upp sig på så är det bara upp med pc:n och lira järnet! Jag är en pc-kille och mac och konsoler går bort! Jag jobbar även med pc med alla musikprogram – det är samma sak med iphone eller android – man blir van med vissa grejer, jag har till exempel en iphone!
– Hur är bandkänslan i Cyhra? Nytt och fräscht är väl bara förnamnet kan jag tänka mig!
– Yes! Alex Landenburg kommer ju från Annihilator och bor i Tyskland till exempel? – Jo, vi har ju kört mycket studiotid var för sig förutom jag och Jake då som suttit och repat och kört live i studion tillsammans – så vi har egentligen bara produktionsrepat live en gång tillsammans nu efter att produktionen färdigställts. Så vi har inte nött sönder varandra vilket är en fördel haha! Jo Alex har varit uppe en gång och kört live så vi bygger på något var för sig. Men sitter jag och riffar så skickar jag över det får Jake ofta till det hela med passande sång. Vi är ofta inne på samma linje om Alex hittar ett par trumfills eller liknande så drar vi ofta åt samma håll.

– Hur ser du på ditt eget gitarrsound? Det handlar mycket om anslag eller en kreativ process som växer fram efterhand?
– Jag är rätt dålig på sådanda här frågor – jag bara spelar! Jag bygger mycket på riff – jag vill få ett skönt flöde som jag själv gillar att spela. Jag tycker inte jag behöver krångla till det med massa tekniska överdåd – jag tycker mitt gitarrlir ligger bra i händerna och med detta nya album så mynnar det ut i ren och skär spelglädje. Mitt lir bygger på gehör och jag har rätt svårt för att säga skalor och sådant för mitt gitarrspel är inte för teoretiskt om jag uttrycker mig så. Gitarren på detta album är enkelt för mig att lira för det är inte för krångligt och meckigt. Jag behöver inte spela för tekniskt och vara rädd för att spela fel helt enkelt. Jag spelar på gehör så att säga. Jag började spela fiol när jag var fem år – men tyvärr slutade jag med detta när jag var tretton. Jag lärde mig själv lira gitarr istället – mycket tack vare att det är lite häftigare i livet med brudar och sådant och då kanske gitarren är ett häftigare uttrycksmedel än en fiol när man är tonåring, haha! När Judan Priest släppte plattan “Turbo Lover” så spelade jag den som besatt och jag lirade albumet gitarriff tills allt satt rakt igenom. Ett annat band som betytt allt för mig är såklart Iron Maiden! De har betytt enormt mycket för mig hela 80-talet. Jag fick plattan när den släpptes och deras skivsläpp under hela 80-talet är mästerverk efter mästerverk. Kan låta lite tråkigt men så är det. Det finns ett band som är mycket mer okänt och det är Loudness som är ett japanskt band. Jag satt ibland under uppväxten och lyssnade mycket på hans gitarrstil och satt och härmade det själv. Jag minns knappt vad snubben heter längre, men något mycket japanskt förstås haha… Ja men Iron Maiden är något av mina husgudar – i alla fall till en viss punkt. Sedan har vi Metallica – jag hörde låten “Whiplash” när den kom 1982 då var jag själv bara tio år gammal och det var det coolast som fanns. “Kill ’Em All” är helt klart min favorit-Metallica-platta och det säger jag inte för att vara creddig och gilla deras tidiga saker. Grejen är att de var 19-20 år själva – rena barnungarna men ändå hade de fått fram ett riktigt grymt gitarrljud. Vi var i New York för en vecka sedan och hängde i en skivaffär när vi helt plötsligt hör “Orion” från “Master Of Puppets” och grabbarna var väl 22-23 år gamla när den spelades in i Köpenhamn i slutet på 1985. Det är helt osannlikt när man lyssnar på “Master Of Puppets” idag men vilket album de fick till – vilka musikaliska genier de var på den tiden…
– Ja det är svårt att neka till att Metallicas fyra första album inte har en speciell plats i musikhistorien! Nu måste du själv ta chansen att skicka ut en musikalisk hälsning till våra norska läsare från Norway Rock Magazine!
– Ja jag hoppas ni ger det nya albumet “Letters To Myself” lite spinn där hemma – och jag måste ändå passa på att säga att Norge är världens vackraste land – det vet alla att det är sant som varit där! Jag tror och hoppas att ni är nyfikna på nya bandet Cyhra och att ni ger oss en chans och vi kommer gärna över till er och lirar! Vi är bokade att lira live och premiären går av stapeln i Helsingfors den 27 oktober.

Først publisert i Norway Rock Magazine #4/2017

,